-

Jag vet inte vart jag ska börja. Saker och ting har inte vart lätta på sistone. Jag har inte visat min bästa sida men jag har också rätt till att må dåligt ibland. Jag har mina gränser och när det gått så pass långt så att det kommer till gränsens punkt så "sprängs" jag, jag kvävs och behöver få ur mig allt som inte är bra för mig och ibland kan det bli för mycket, vilket jag nu erkänner. Jag ska inte alltid behöva må bra och skratta när det passar. Jag försöker att visa mig glad framför er och speciellt DIG men det är inte alltid tillräckligt för det kommer det aldrig att vara. Jag kommer aldrig att bli perfekt hur mycket jag än försöker, för jag kommer alltid att möta nya hinder påvägen som gör det svårare och som jag inte alltid kommer att kunna hantera. Just nu har jag stött på ett sådant och det du inte fattar är att jag kanske inte klarar av det som du klarar av!

Jag kan inte ta hur mycket skit som helst ifrån dig för tillslut tar det stopp. Det liksom trycker ifrån. Jag kommer alltid att kämpa för att få saker och ting bättre men då vill jag också veta att du vill försöka för att få det så. Du skickar ett sms som det står att jag undviker dig, men det är däremot du som gör det. Som när jag fick det smset så förstod jag bara inte varför du inte kunde komma fram till mig och säga det istället? Efter alla dessa år vi vart vänner? Det är du som skyggar tillbaka och gör saken värre. Som var på din fråga så undviker jag inte dig. Jag är bara trött på din stil och attityd som du har mot mig när andra är omkring. Jag har fått nog av den bitchiga och torra stilen. Du är en underbart och go tjej men nu har allt ändrats. Jag vet att folk förändras med tiden men vad har hänt med dig? Du har har förändrats så otroligt mycket på den här korta lilla tiden och inte till nått bättre. Jag kvävs av att vara omkring dig. Jag mår dåligt av att se dig bete dig såhär. Jag saknar att kunna prata med dig, men det känns inte som att man får den kontakten längre.

Förr kunde jag prata med dig såfort det var någonting men nu, nu är allt annorlunda och helt ärligt så är jag rädd för att tala sanning inför dig. Tänk dig, vi som var så tajta. Vi kunde prata om allt och förstod varandra i alla situationer. Nu funkar det inte längre? Jag vet inte om det bara är en "period" du har eller om det är den nya du? Jag vill inte att du ska förändra dig för min skull bara för att. Utan det jag vill är bara att du ska ta hänsyn och sluta ignorera mig. Du sårar även om det inte syns. Du vet att jag är en ganska stängd men ändå öppen person så du vet hur jag funkar. Jag begär inte mycket utan bara din förståelse. Jag är ledsen över att det blev såhär och jag hoppas på en ändring, en bra sådan. Kände att jag behöve få ur mig det här på nått sätt, så såg bloggen som ett första alternativ eftersom att du ofta är otillgänglig när man behöver dig numera. Du vet precis vem du är så tänker inte hänga ut dig här i bloggen, vilket känns onödigt. Försök att förstå vad det är jag menar och vill att du ska förstå.