-

För några år sen så gick min älskade farfar bort.
Han om någon var en person som stod mig riktigt varmt och nära om hjärtat. Han var en sådan super farfar som skulle kunna göra allt för de personerna han älskade.

Jag kommer ihåg att jag satt inne på mitt rum helt själv. Då plötsligt så hörde jag min pappa skrika, sådär som man gör när något väldigt kärt tas ifrån en. Jag kommer ihåg att jag sprang ut ur mitt rum och undrade vad det var som hade hänt. Det var mitt i sommarn och vi hade ett par stora krukor med blommor i som min mamma hade satt dagen innan, de var välta när jag kom ut. Min pappa satt på sina knän ute på grusgången och tröck sin telefon emot sitt öra. Han pratade just då med min faster.

Det var då jag förstod att något riktigt hemskt hade hänt. Jag kommer ihåg att jag inte vågade frågade varför pappa grät utan gick till mamma och bad henne att hålla om mig. När pappa hade pratat klart berättade han att "Farfar finns inte mer, han är död", den meningen kommer jag så väl ihåg för det var då mitt hjärta brast i tusen bitar. Det kändes som om att allting inuti mig, rann ut och försvann. Jag blev helt kall och tom.

Min farfar, min älskade farfar hade gått bort dagen innan. Han hade kört av vägen och bilen hade börjar brinna. Att få veta en sådan sak som liten är inte lätt, man har så mycket frågor men man vågar inte fråga varför och hur. Jag undrar än idag varför och hur? Jag har ännu inte riktigt förstått att han är borta. Det värsta är den känslan man har inom sig att man skulle vilja ringa och bara fråga hur det är, men det går ju inte för hans finns ju inte längre.

Jag tänker alltid att han finns med mig när det känns jobbigt och tufft. Då brukar jag tänka att han finns där och hjälper mig och skyddar mig ifrån hemska saker. Han var och är fortfarande världens bästa farfar och jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Men jag vet att han finns där uppe och vakar över mig. Min farfar.